Nautiska Klubbens historia

Utanför Vaxholm ungefär en kabellängd norr om Kodjupet ligger Ytterby Tallholme

På sjökortet och i dagligt tal Tallholmen. Det är en ganska typisk holme för innerskärgården, förutom att den på norra och västra sidan omgärdas av långa bryggor som livligt frekventeras av båtfolk. En gång i tiden var holmen en del av Stockholms fasta försvar och anläggningar från den tiden finns fortfarande kvar på holmen.

Tallholmen ägs sedan före kriget av Nautiska Klubben, en av SMBF:s mindre klubbar, som är lite ovanlig genom att inte ha någon hemmahamn med uppläggningsområde utan ”bara” en klubbholme. Klubbens tillkomsthistoria är rätt intressant

I början av 1930-talet ökade intresset för navigationsutbildning bland fritidsbåtfolket i Stockholm. ABF arrangerade sedan vintern 1931/32 navigationskurser med hjälp av sjökapten Oscar Håborg som lärare. Håborg föddes i Karlskrona där han blev skeppsgosse vid 14 års ålder. Han studerade till sjökapten i Göteborg och tog examen som navigationslärare i Stockholm, där han startade Nautiska Skolan.

Våren 1934 tog  Oscar Håborg initiativ till att samla sina kurselever till en klubb som fick namnet Nautiska Klubben med Håborg som självskriven ordförande. Året därpå började man söka efter en lämplig uthamn och fick reda på att ”den välbelägna Ytterby Tallholme” tillhörande Vaxholms kustartilleri sedan något år var till salu.

Nu följde en segsliten anbudsgivning för att förvärva holmen. Klubbens medtävlare var dels ortsbefolkningen, dels ett rikt tomtbolag som avsåg att exploatera holmen. Det hör till saken att Håborg hade goda kontakter med det s.k. etablissemanget och den 2 juli 1937 förenades Nautiska Klubbens öden med Tallholmen med ”hjälp av statsrådet ( P A Hansson), som ansåg ömmande skäl föreligga och inom parentes var mycket tillmötesgående”. Lagfart på holmen fick klubben 20 oktober 1937.

Året därpå fick klubben ånyo hjälp av myndigheterna denna gång med finansieringen av bryggorna runt holmen, 95% av kostnaden erhölls som statsbidrag. Strax efter midsommar 1939 fanns mer än 200 meter bryggor av specialimpregnerat virke runt holmen. Man kan endast spekulera över orsakerna till denna myndigheternas givmildhet mot Nautiska Klubben, i dagens läge vore något sådant ogörligt.

I krigsarkivet finns intressanta ritningar över försvarsanläggningar på holmen. Dessa tillkom allteftersom det fanns pengar att bygga för. I dagens läge återstår som främsta sevärdhet den s.k. krutkällaren, en murad tunnel under en stor jordvall som nog tjänade som förläggning och inte som krutkällare. Vidare finns avplanade ytor för uppställning av kanoner riktade mot öster varifrån den lede fi antogs komma.

Klubbens storhetstid

Nautiska Klubben hade sin storhetstid på 1950-talet, då medlemsantalet låg på 300 – 400 medlemmar. Klubben hade egen kursverksamhet med såväl vår – som höstkurs i samarbete med Medborgarskolan. Vid kursavslutningarna hade klubben en egen representant med som propagerade för medlemskap i Nautiska Klubben med dess fördelar. På så sätt värvades många medlemmar. Med den allt intensivare kursverksamhet som utövades av studieförbunden blev det emellertid under 1960-talet orealistiskt att anordna egen kursverksamhet, varför denna alltmer tynade bort och upphörde. Medlemsantalet i Nautiska Klubben har sjunkit efter 60-talet och låg ett tag under 1990-talet nära 90 medlemmar men har nu sakta stigit och uppgår i dagens läge till 105 medlemmar.

Under 50 – och 60 – talen höll klubben i egen regi navigationstävlingar. Tävlingsledare var oftast Erik Wistedt och han lade ut banor på Trälhavet, omkring 10 – 12 sjömil långa med flera kontroller och här och var förankrade bojar med siffror. Intresset för navigationstävlingar har minskat men sporadiska sådana har arrangerats även senare.

Tallholmen mot Bockholmen

En orolig period i klubbens historia inleddes 1967 då Österåkers kommun erbjöd klubben att byta Tallholmen mot Bockholmen, som ligger i närheten av Finnhamn. En kommitté utsågs att förhandla med kommunen. Klubbens yngre medlemmar var för ett byte då Bockholmen ansågs erbjuda renare vatten och bättre fiske. De äldre medlemmarna som lagt ner mycket arbete på Tallholmen, bl. a. med att uppföra klubbhuset var emot ett byte. Förhandlingar pågick under två år och under den tiden fick klubben disponera Bockholmen och bekanta sig med den.

Förhandlingarna slutade i ett antiklimax i det att Österåkers politiker inte kunde enas inbördes, varför frågan om holmbyte fick förfalla. Klubbens äldre medlemmar tyckte att det var skönt att ordningen var återställd.

Upprustning

Bryggorna från 1939 var väl byggda men självklart tärdes de av tidens tand. I början på 1980 – talet föll en stor tall som stod i strandkanten innanför mellanbryggan ner på en sektion i bryggan. Sektionen raserades och stor diskussion vidtog om klubben skulle ha råd att reparera bryggan eller inte.  Många äldre medlemmar var oroliga för att klubben inte skulle ha råd att betala det banklån som krävdes för att ställa i ordning bryggan. Här kom lånemöjligheterna via medlemskapet i SMBF till god hjälp och klubben beslöt vid ett livligt besökt klubbmöte inte bara att reparera den förstörda sektionen utan att förnya bryggdäcket till hela den långa bryggan. Stor hjälp hade klubben härvid av mångårige ordföranden i SMBF Evert Berg som genom sina kontakter och sin kompetens på området ordnade det nya bryggdäcket på för klubben bästa sätt. Arbetena var klara 1987.

Nästa diskussionsämne blev frågan om elinstallation. Allt arbete på Tallholmen sker med ideella krafter och elektriska maskiner är till god hjälp. Därtill kommer att nutidens båtar blir alltmer elberoende. Efter livliga förhandlingar på klubbmöten beslöts 1992 att installera el på Tallholmen och installationen kunde tas i bruk redan i juni det året. Senare installerades även belysning på bryggorna vilket ordnades på så sätt att båtägande medlemmar fick sponsra var sin belysningsarmatur mot att få en skylt med båtens namn på armaturen. Populärt.

Profiler

Nautiska klubben har naturligtvis bland sina medlemmar hyst många personligheter. Den förste var givetvis klubbens initiativtagare och senare hedersmedlem Oscar Håborg, nu avliden sedan många år. Med sin envishet och sina goda kontakter lade han grunden till vad klubben idag är.

Mångårige medlemmen Ludvig Kihlskog var en märkesman i klubben. Han invaldes i klubben 1938 och var medlem till sin död 1978. Han ägnade klubben stort intresse och åtog sig många uppdrag, bl. a. var han vice ordförande och blev senare hedersmedlem Han var också Pelarbroder och en baddare att ro. Bland flera ensamma roddturer han gjorde kan nämnas att han rodde Stockholm – Visby via Landsort, runt Gotland och Karlsöarna och åter via Ölands norra udde, Hävringe och Landsort. Hela färden genomfördes enligt uppgift på sju dagar! Tillfrågad om han aldrig blivit rädd under färden svarade han att han ibland blev orolig för de nyfikna sälarna som ville upp i båten och hotade att välta den. En riktig sjöbuss.

Börje Öhman var en verklig entusiast. Han tillhörde klubbens styrelse mellan 1956 och 1992 och var medlem i klubben till sitt frånfälle för ett par år sedan. Han valdes till klubbmästare 1960, ett uppdrag han verkligen skötte med den äran, därtill också hjälpt av sin yrkesroll som skeppsfournerare. Hans underbara glödstekta sill som serverades på Tallholmen som avslutning på arbetshelgerna där är något som alla deltagare minns med saknad. Han var också under åtskilliga år omtyckt ordförande i klubben alltid trevligt sekonderad av sin hustru Birgit, ”Biggan” med hela klubben. Börje var även mångårig medlem  och ordförande i Nannylunds Slipförening och Nybrovikens BS.

Självklart har det funnits flera profiler i klubben under årens lopp även om utrymmet inte tillåter närmare presentation. En skall dock nämnas och det är Evert Berg, en legendarisk kraftgestalt i Stockholms båtliv, mångårig ordförande i SMBF och i Viggbyholms BK. Evert gjorde Nautiska Klubben stora tjänster, genom honom möjliggjordes på ett bra sätt helrenoveringen av mellanbryggan, han tillverkade egenhändigt vackra och kraftiga portar till krutkällaren och ett hus till sopställen. Han deltog med liv och lust i arbetena på Tallholmen där hans kunskaper och erfarenhet var mycket värdefulla. Genom sitt engagemang i SMBF och SBU hade han information att förmedla om utvecklingen i för båtlivet viktiga frågor. Man blev alltid extra glad då man kom till Tallholmen och såg Bella Donna ligga på sin vanliga plats, då visste man att det vankades trevliga stunder med Siv och Evert.

Dagens situation

Arbetet i klubben koncentreras på att hålla Tallholmen med dess anläggningar i skick och att ha trevlig samvaro på holmen. Tvärt emot vad som upplevs på andra håll är det lätt att engagera funktionärer till olika befattningar i klubben, valnämnden har ibland till och med köbildning till olika poster. Ekonomin är naturligtvis alltid ett visst bekymmer i en så pass liten klubb men hjälps upp både av god generositet bland klubbens medlemmar och av trevligt samarbete med andra klubbar, vilkas medlemmar får utnyttja Tallholmens bryggor och övriga faciliteter mot av respektive klubb erlagd engångsavgift.

Besöksfrekvensen på Tallholmen har ökat under senare år. Holmen är ”välbelägen” och många båtar kommer ut från Stockholmsområdet på fredagskvällen med holmen som första natthamn. På lördagen drar man vidare ut mot skärgården och återvänder till holmen för en stärkande söndagslunch innan man börjar stångandet med andra fritidsbåtar i allmänhet och Vaxholmsbåtar i synnerhet vid färden mot hemmahamnen. Trots vissa hotande moln på båtlivets himmel tycker vi oss i Nautiska Klubben kunna se framtiden an med viss tillförsikt.

Per Göran Traung


Som en kommentar till texten ville vår medlem och tillika tidigare sekreterare Erik Lager, som kan mycket om klubbens historia, förtydliga att:

I historiken framstår Per-Albin som en smula korrupt . Det var han absolut inte.
Han hade däremot gått till val som en folkets/folkbildningens man. Nautiska klubben
sysslade med folkbildning i navigation och fick därför hans stöd avseende förvärv av Tallholmen.

Vidare var det många båtklubbar (t.ex ÅSS ö Verkarna) som under denna tid fick sina bryggor nästan gratis. Det var alldeles före världskriget. Världen var orolig och kustflottan behövde snabbt få tillgång till skyddade förtöjningar
i skärgården. Därför stod staten för större delen av bryggkostnaderna.